Oooopsidiwoopsie...

Ok, nu får jag väl i och för sig hålla med om att jag inte vet om Amanda Schulman valt en ljusblå overall till sin yngsta dotter för att hon tycker den är fin, gillar färgen eller för att provocera lite. Jag känner ju inte henne. Men lite gravidhormoner bubblade över och hon fick för det... Ehehe...ehm! Skönt för Henrik, mindre skoj för Amanda kanske ;-)

Debatten är som ni kanske förstår fortfarande aktuell i mitt hjärta och i min hjärna.
Jag anser, och eftersom att det här är min blogg har jag lov att skriva precis vad jag tycker, att det är löjligt när man undviker rosa och volanger för att bevisa något eller visa ett "statement". Men det verkar alla i kommentarsfältet vara rörande överens om. Jag tycker också det är synd att undvika det därför att samhället då klappar dig på huvudet och lägger huvudet på sne och sätter dig i ett fack där du inte får bli smutsig och inte kan nå en chefsposition på ett företag när du blir vuxen. Som jag skrivit så många gånger förr tycker JAG att det är viktigt att kunna vara flickig och kvinnlig och ÄNDÅ kunna nå toppen. Jag tycker inte det ska behöva handla om kläder och färger på barn.
Jag tycker inte barn ska behöva kläs likadant, i samma färger för att ändra på ett gammalt synsätt.

Just nu bygger Keila ett "för-övar-Fabbe-skepp" under vårt köksbord med filtar och kuddar med vår städmopp som flaggan i topp. Hon har änglavingar på ryggen som fastnar och river ner kojan i ett och hon bär en blåvit-klänning och har Julians kalsonger på under eftersom att vi inte hade fler rena trosor efter tre dagar hos mina föräldrar.
Hon har skrubbsår på knäna efter springcykeln hon fick i påskpresent och till följd av det även håll på sina strumpbyxor. I skeppet får dockor, nallar, barbies, stekpannor, springcykeln och pappa samsas om plats. Alla får följa med! (Mycket viktigt det där). Och det är det jag berömmer henne för, inte de nuttiga änglavingarna hon har på ryggen, eller klämman med sidenrosett som hänger på två tunna leverpastejfärgade hårstrån i "luggen"...
Det är är viljan att bygga, att se det färdiga skeppet som för mig bara ser ut som en virrvarr av filtar och kuddar. Att dirigera sin pappa diverse roller, hon bestämmer och hon har klänning.

Keila vägrar jeans, jag har velat pracka på henne detta hela vintern eftersom att det skyddar lite bättre mot kyla än strumpbyxor under overallen men hon vägrar. När jag lockat på ett par får hon panik och visar mig att hon inte kan sitta på huk som hon "bjukar" och då är saken biff, det får bli klänning och strumpbyxor för att hon känner sig friare i det.

Hela hennes garderob av full av vita, rosa, ljusblå, beige, gula, blommiga, randiga och prickiga klänningar som när lillasyster sedan ska ärva får leva med lite fläckar på om inte Vanish gör sitt.

Ingen i Keilas närhet, dagis eller någon vi känner sätter henne i ett "gullgull-fack" där hon döms efter klänningar och färger. De känner en flicka med ett jäkla humör, vilja och styrka.
Jag är inte ett dugg orolig för hennes framtid, när jag frågade henne nyss vad hon vill bli när hon blir stor så svarade hon "Pippis pappa, han e stark och söt!"

Sound good to me...