Jag köpte en Ted Gärdestad-skiva häromdagen och låt nummer 13 är "Himlen är oskyldigt blå".
Jag lyssnade på den första gången igår när jag var på väg till Vellinge och alla känslor som fanns i min kropp på Sophies begravning kom tillbaka, det var jag och alla de känslorna i vår Audi. Jag fick knappt plats och tårarna forsade ner för kinderna.
Att det kan göra så ont i hjärtat kan jag fortfarande förundras över. Hur är det möjligt?
Solen tittade fram och det blev plötsligt så uppenbart att ännu en sommar ska gå med alla de som fattas oss.
Jag lyssnade på den första gången igår när jag var på väg till Vellinge och alla känslor som fanns i min kropp på Sophies begravning kom tillbaka, det var jag och alla de känslorna i vår Audi. Jag fick knappt plats och tårarna forsade ner för kinderna.
Att det kan göra så ont i hjärtat kan jag fortfarande förundras över. Hur är det möjligt?
Solen tittade fram och det blev plötsligt så uppenbart att ännu en sommar ska gå med alla de som fattas oss.
Ni har undrat hur det är med min bror.
Det är bra med Julian och Rasmus.
Det får det ju vara. Deras liv går vidare men hon kommer alltid fattas dem.
Rasmus jobbar, umgås med vänner och sin familj och har sakta men säkert återvänt till en vardag där han får acceptera att Sophie inte längre finns, att han och Julian ska klara det tillsammans.
Med vår hjälp.
Sophie kommer alltid att vara speciell för mig.
En del av mig följde med henne när hon lämnade oss.
Och jag bär på något nu som jag nog inte kan bli av med.
En smärta om hur skört livet är och hur snabbt det kan förändras.
Var rädda om varandra.