En frisk en...

Jag velade in i det sista om jag skulle våga göra moderkaksprov pga missfallsrisken.
Min lillebror har blödarsjuka och det är 50% risk att jag och mina systrar kan föra över sjukdomen till våra eventuella söner, därför erbjuds vi att göra moderkaksprov i vecka 12.
Jag och Henrik diskuterade om hur vi skulle göra om barnet skulle vara en pojke med blödarsjuka och vi skulle inte ta bort det. Man kan leva ett fullt normalt liv med sjukdomen även om man måste vara försiktig så att man inte slår sig och medicineras intravenöst varannan dag. Vi ansåg att det kunde vara värre med t.ex en kromosomsjukdom då.

Efter många mardrömmar om missfall, tårar och ångest gjorde jag ändå provet och jag var så nervös att jag höll på att svimma när doktorn tog fram nålen han skulle sticka rakt ner i magen på mig.
Till råga på allt fick han inte ut tillräckligt med vävnad det första sticket och fick sticka mig en andra gång och då träffade han en nerv och jag tror faktiskt jag lyfte från sjukhussängen fastän jag var beordrad att ligga helt stilla. När han för andra gången drog ut nålen grät jag hysteriskt, jag var övertygad om att den lille inte skulle stanna kvar. Men det visade sig att det inte var så ovanligt att behöva sticka två gånger.
Henrik och jag åkte hem och i fyra dagar låg jag på soffan och reste mig bara upp för att gå på toaletten.
Tre dagar senare ringde doktorn som avtalat när jag stod i mataffären och valde bland grönsakerna och berättade att man inte skickar mina prov vidare till koagolationslabb eftersom att bebisen är en flicka med normal kromosomuppsättning- Hon är frisk!

Och då kom tårarna, glädje och rädslan jag burit på en tid. En sådan otrolig lättnad.
Två gamla tanter vid charken tittade oroligt på mig och jag log över tårarna medan jag pratade med Henrik: Det är ingen fara! Vi ska få en flicka till och hon är frisk!

Åh, så härligt! ropade tantan.

Inför moderkaksprovet var jag nära att outa här på bloggen eftersom att jag ville veta era erfarenheter av provet. Om ni själv gjort det, om någon ni känner gjort det. Hur det gick? Gjorde det ont? osv. Jag var manisk på att läsa på men jag behärskade mig och valde att vänta.
Men jag kan ju lika gärna fråga nu också...
Henrik och jag är överens om att vi inte kommer göra det fler gånger det är inte värt oron innan och efter även om missfallsrisken är 1-2% så ska ju någon drabbas.
Det är såklart blandade känslor nu eftersom att vi vet att lillasyster inte har några sjukdomar och det är ju en otrolig lättnad. Nu ska hon bara jäsa klart liksom. Som vi längtar efter henne.