Härom dagen var det första gången jag var vid Sophies grav. Jag följde med Rasmus dit och det en lättnad att jag inte tyckte det var så farligt som jag trodde det skulle bli.
Det var en så himla fin plats, rofylld och mysig med massor av grönt runtomkring.
Jag har dragit mig länge för att gå dit, precis som att det skulle
bli definitivt att hon inte finns mer om jag ser henne sten.
Äsch, jag vet inte, jag har skjutit på det.
Jag har så svårt att acceptera hennes död.
Keila trodde vi skulle träffa Sophie och förstod inte riktigt
varför hon inte var där så man kunde se henne...
Vi satte dit en hyacinth på grön mossa med band och pärlor
och en stor rosa ros (uppe till vänster).
När Rasmus kysste stenen när vi skulle gå tänkte jag på en sång
som Henrik spelat för mig och Keila den senaste veckan...
Deras kärlek...
Vem bestämde att dem inte skulle få fortsätta den?
