Jag tänkte först "det här ska jag inte berätta för någon".
Men så tänkte jag, varför inte? Vad ska jag skämmas för? Jag är ingen supermänniska som glattar genom livet på en 'schrimpsandiwch'".
Nej, jag är som alla andra, jag köper kläder som ser underbara ut på modellerna men som får min lilla potatispåse till post-pregnancymage att se fruktansvärd ut. Att min flammiga hud efter ett varmt bad inte alls passar ihop med en sexig pyjamas får mig att byta om till heltäckande flanell istället. Och när Henrik säger, "prata med mig" kommer inte ett ord över mina läppar. Jag kan inte ens andas när han sitter tyst och väntar på mig. Jag önskar, men jag kan inte...
Så jag skriver det.
Sedan Etienne föddes har jag varit lyckligare än någonsin. Jag har två friska och underbara flickor.
Jag är så tacksam. Och rädd.
Många gånger under den andra graviditeten tänkte jag, kommer jag ha samma tur som med Keila? Är hon frisk? Är det något fel på henne? Nu dubblar jag risken för all skit som kan hända ett barn, en flicka, en ung kvinna, en vuxen. Dubbelt av allt.
Jag har skrivit det så många gånger förr, sedan Sophie dog, jag kommer aldrig känna mig lika trygg igen. Jag var trygg då Keila kom. Jag var oerfaren.
Nu när Etienne är här, alla känslor jag jobbar med... All rädsla.
Varje kväll jag ska gå och lägga mig brottas jag med döden. Jag är så in i helvetes rädd för vad som händer när man dör. Jag har varit alldeles för nära döden. Jag ville inte komma så nära men jag gav mig själv inget val. Jag ville inte missa en sekund med Sophie och jag satt och såg på hur ingen kunde rädda henne. Såg på när hon dog. Det gjorde vi alla. Och jag är så jävla rädd för att sitta och se när någon annan dör. En dotter kanske? En syster? En vän? Och jag är så jävla rädd för att vara den som ligger och dör. Som kämpar mot en svulst i kroppen som tar över dina sinnen, dina röresler, din hjärna, ditt hjärta och till slut din själ medan dina älskade sitter och håller din vita hand.
Jag är så rädd att det ska göra ont att dö. Vad händer när man dragit sitt sista andetag? Väntar någon på andra sidan på mig? Mormor? Eller är det bara svart, tomt...slut?
Imorgon ska jag träffa en kurator på min barnavårdcentral och fastän jag vet att hon inte kan gå in i min hjärna och svepa bort den här rädslan jag har ska det ändå bli himla skönt att få prata om den.
Det står jag för.
![]()
Men så tänkte jag, varför inte? Vad ska jag skämmas för? Jag är ingen supermänniska som glattar genom livet på en 'schrimpsandiwch'".
Nej, jag är som alla andra, jag köper kläder som ser underbara ut på modellerna men som får min lilla potatispåse till post-pregnancymage att se fruktansvärd ut. Att min flammiga hud efter ett varmt bad inte alls passar ihop med en sexig pyjamas får mig att byta om till heltäckande flanell istället. Och när Henrik säger, "prata med mig" kommer inte ett ord över mina läppar. Jag kan inte ens andas när han sitter tyst och väntar på mig. Jag önskar, men jag kan inte...
Så jag skriver det.
Sedan Etienne föddes har jag varit lyckligare än någonsin. Jag har två friska och underbara flickor.
Jag är så tacksam. Och rädd.
Många gånger under den andra graviditeten tänkte jag, kommer jag ha samma tur som med Keila? Är hon frisk? Är det något fel på henne? Nu dubblar jag risken för all skit som kan hända ett barn, en flicka, en ung kvinna, en vuxen. Dubbelt av allt.
Jag har skrivit det så många gånger förr, sedan Sophie dog, jag kommer aldrig känna mig lika trygg igen. Jag var trygg då Keila kom. Jag var oerfaren.
Nu när Etienne är här, alla känslor jag jobbar med... All rädsla.
Varje kväll jag ska gå och lägga mig brottas jag med döden. Jag är så in i helvetes rädd för vad som händer när man dör. Jag har varit alldeles för nära döden. Jag ville inte komma så nära men jag gav mig själv inget val. Jag ville inte missa en sekund med Sophie och jag satt och såg på hur ingen kunde rädda henne. Såg på när hon dog. Det gjorde vi alla. Och jag är så jävla rädd för att sitta och se när någon annan dör. En dotter kanske? En syster? En vän? Och jag är så jävla rädd för att vara den som ligger och dör. Som kämpar mot en svulst i kroppen som tar över dina sinnen, dina röresler, din hjärna, ditt hjärta och till slut din själ medan dina älskade sitter och håller din vita hand.
Jag är så rädd att det ska göra ont att dö. Vad händer när man dragit sitt sista andetag? Väntar någon på andra sidan på mig? Mormor? Eller är det bara svart, tomt...slut?
Imorgon ska jag träffa en kurator på min barnavårdcentral och fastän jag vet att hon inte kan gå in i min hjärna och svepa bort den här rädslan jag har ska det ändå bli himla skönt att få prata om den.
Det står jag för.
Mormor Ulla och baby Keila.
Jag har spelat den förr för er fina läsare men den sitter så djupt i mitt hjärta.
Lyssna och njut.