Vad väntar vi på?

En förhoppningsvis välbakad liten flicka, frisk och kry med tio tår och tio fingrar.
Keila börjar bli otålig. Jag lovade ju henne en sommarbebis men det verkar mer som att lillasyster vill bli en höstbebis.
Idag har vi vårt sista BF-bud, (som vi fick på rutinultraljud i v 20 på Cura) och det verkar ju mer än väl stämma än 28 aug som vi fick då vi gjorde moderkaksprov på Malmö KK i v 12.

Jag känner egentligen ingen stress, nu får hon gärna vänta till den 5:e sep eftersom att 5 är mitt turnummer. Jag känner mig inte speciellt otymplig eller uppgiven, det kanske är därför hon inte stressar ut? Jag är mest nyfiken på henne, hur hon ser ut, vem hon är, hur hon kommer att vara, vad hon ska heta, hennes ögonfärg, om håret vi såg på 3D-ultraljudet är kvar, mina eller Henriks tår och framförallt hur allt detta med denna lilla nya familjemedlem ska påverka storasyster Keila. Jag längtar mer än något annat efter den dagen de ska mötas för första gången.
Att Keila är så medveten och längtar precis som jag efter henne. Pratar med henne i min mage, går förbi mig och stryker en hand och frågar hur "lillasyttor haur det idau". Vi ger henne en ovärderlig gåva, en syster. Jag hade inte klarat mig utan mina.

Jag tror det är spänningen som gör mig lugn också. Som att närma sig slutet på en spännande film som man inte har en aning om hur den slutar. Upplösningen. När ska det sätta igång, hur kommer det vara? Jag är nervös och lite rädd för smärtan på nätterna och tuff och cool på dagarna.

Alldeles runt hörnet är hon...