Jag följer Keila till lekplatsen om dagarna och känner mig som Alice i Underlandet där jag jagar min lilla skuttandes dotter för det är bråttom, bråttom hela vägen. Jag låtas som att jag inte hittar och hon är så stolt när hon visar mig vägen.
Vi går förbi alla gulliga små fiskarhus i hamnen innan vi finner stigen vid havet.
Labyrintkänsla
Framme!
Vid lekplatsen ligger en stor gröning och sedan är det bara havet. Igår satt jag på en bänk och övade andningsteknik medan Keila lekte sjörövare.
Jag finner sådan obeskrivlig ro här ute så det går inte att beskriva. Det måste bero på havet. Inte trodde jag att det skulle ha en sådan positiv inverkan på mig, oss och Keila.
Det är nästan så att det är för bra för att vara sant, och det skrämmer mig...