Ett år...

Ett helt år har gått sedan Sophie lämnade oss den 25:e maj.
Som ni alla vet har det här året och tiden strax innan hon dog tagit så hårt på mig, min själ och mitt hjärta. Jag kan fortfarande inte se en bild på henne utan att det hugger till i hjärtat och ögonen tåras.
Jag kommer på mig själv med att undvika hennes grav, undvika att tänka på henne, prata om henne för att det är så jobbigt för mig. Jag går till en redig kvinna på KK där vi pratar om Sophie och jag kommer alltid rödgråten och snyftande därifrån men jag känner ändå att det hjälper. Jag vill inte att mina känslor blandas ihop den dagen det är dags för lillasyster att komma. Jag känner att jag förbereder mig för henne genom att ta itu med mina känslor för Sophies sjukdom och död. För det helvete vi gick igenom för ett år sedan. För den ilska jag känner gentemot hennes död, för orättvisan för Julian och Rasmus.

Hade vi varit gravida tillsammans igen? Väntat våra tvåor ihop? Vaggat ihop denna sommar?
Henrik och jag tittade på en film från Keilas första år, förlossningen och veckorna efter och Sophie var med. Så levande, med sin stora mage, leendet och de glittrande ögonen. hon var lycklig!
Vi grillar i trädgården och man hör Rasmus röst i bakgrunden, glad och lätt.

Kommer jag någonsin acceptera det som hänt?
Kommer den rädsla jag själv känner för att behöva lämna mina barn någonsin lägga sig?

När vi fick veta vem som ligger i min mage, vår andra flicka, var en sak redan klar. Hennes namn.
Denna lilla tjej ska heta Sophie i andranamn. Efter vår härliga, glada och starka Sophie. Jag är övertygad om att lillasyster kommer att leva upp till sin namne.

Jag känner att det är det finaste sättet jag kan hedra Sophie på, jag hoppas hon på något sätt kan se eller känna det. Glöm inte att Sophie tillsammans med min syster propsade på namnet lillasyster ska heta redan till Keila, och att jag slutligen gav med mig till Henrik och min mamma med löfte om att ett lillasyskon skulle få namnet i stället, att vi inte visste då att Sophie inte längre skulle vara med oss idag när vi väntar det syskonet...

Tänk om vi vetat vad framtiden hade åt oss... Så fort, så snabbt, så snart...
Denna ofattbara orättvisa.

Jag glömmer aldrig den natten då Rasmus ringde strax efter fyra... Jag visste redan innan jag svarade hur han skulle låta på rösten. Natten och mörkret i famnen på varandra.
Dagen som följde när morgonen kom, det gröna gräset, blommorna vända mot den varma solen, allas tårar, våra oförstående lekande barn, hennes rosa klänning och brudbuketten som följde med i kistan, tystnaden och chocken fastän vi vetat var vi var på väg...